Styrelseuppdrag:

 

Kandiderar som 4:e namn till EU-parlamentet

Jag är något av en veteran inom MED, då jag gick med 2015 och har från och med 2016 suttit i styrelser på alla nivåer från riks och ner till lokalavdelningen. Engagemanget för MED brinner lika starkt nu som då, även om jag har avsagt mig en del uppdrag, för att kunna fokusera mer på opinionsbildning. Tidigare var jag talesperson för Integration och har deltagit i skapandet av våra Idépolitiska- och Integrationspolitiska program. Idag är jag talesperson för Utrikespolitik.

Ämnet säkerhetspolitik har alltid legat mig nära om hjärtat och har legat i fokus för min yrkesbana som konsult, där jag har samarbetat med kollegor från runt om i EU. Bland annat när jag deltog i ett EU-finansierat forskningsprojekt som syftade till att utröna möjligheterna för ett djupare säkerhetspolitiskt samarbete inom EU. Detta är nu en av mina viktigare frågor, och jag anser att försvar och säkerhet är ett område där vi kan och bör samarbeta mer inom unionen.

Mina hjärtepunkter i korthet:

– Stoppa centraliseringen av makt till Bryssel. EU bör åter bli en samarbetsorganisation mellan stater baserat på frivillighet. En europeisk superstat är jag inte intresserad av och detta uppfattar jag inte heller ligga i européernas bästa intresse.

– Slå vakt om yttrandefriheten. I detta nu så sker en förändring av spelreglerna i Europa. Både på nationellt plan runt om i unionen, men kanske framför allt inom EU. Beslut har fattats i Europaparlamentet som syftar till att begränsa oönskade krafters rätt att ge uttryck för sina synsätt, såväl som att organisera sig. Att man inte förstår att sådana här steg, som tas mot inte bara dem som uppviglar till våld, utan även mot dem som bara uttrycker en alternativ syn på samhällsutvecklingen, är en mycket farlig utveckling. Vidare har det, som bekant, tagits beslut när det gäller upphovsrätten på internet som riskerar att fullständigt förändra förutsättningarna för oppositionsmedier och bloggar. Alla steg i dessa riktningar ämnar jag jobba mot med all min kraft, om jag får chansen att verka i Europaparlamentet.

– Den idag okontrollerade och oreglerade migrationen till EU-länderna måste i första läget nästintill stoppas helt, under överskådlig framtid, för att sedan regleras med hållbara mekanismer. Migration är inte något som varken Sverige, eller vårt gemensamma EU ska bara kapitulera för som om vore det en ohejdbar naturkraft. Migration kan tveklöst hanteras och regleras i enlighet med mottagarländernas önskemål. Bara viljan finns där! 

Min syn på EU:

Jag röstade ja till EU hösten 1994, och nio år senare nej till Euron. Inget av dessa val har jag kommit att ångra i efterhand. EU har haft en viktigt roll i skapandet av Europas välstånd. Fred, frihandel och fri rörlighet var skälen till att EU bildades och skälen till att jag röstade ja. Tullfrihet och fri rörlighet är fortfarande starka skäl, och anledningar till att Sverige inte klarar av att vara utanför. Det är dock ett faktum att många av de roller som EU har tagit på sig, på vandringen mot en europeisk superstat, är helt onödiga för skapandet av detta välstånd. De är till och med en hämsko. Fredsfrågan är idag överspelad. Vår demokratiska utveckling och ekonomiska sammanvävning är idag så långt gången att krig oss emellan är något av det förgångna. Istället för att fläta samman Europas nationer så tjänar EU tyvärr idag mer till att skapa konflikter. Klyftan mellan norr och söder vidgas allt mer när det gäller synen på ekonomi och statlig byråkrati, och därmed när det gäller hur EU ska styras i framtiden. Klyftan vidgas allt mer mellan Central- och Västeuropa gällande frågor som rör migration och kultur. Man frågar sig: var det inte meningen att EU skulle överbrygga sådana klyftor, istället för att vidga dem?

Problemet ligger i att EU har gått från en välgörande organisation som enar genom frihandel och utbyten, till att splittra genom att påtvinga alla medlemsländer en gemensam syn när det gäller frågor, där Europas olika delar har kulturellt betingade, och av historien formade, skilda synsätt. Lösningen på allt detta, och vägen tillbaka till att vara en närande organisation, för EU, ligger i en återgång till EU:s grunder, med mindre överstatlighet, mindre tvång och mer frivillighet och mer förståelse för att Europa är hem till en gammal civilisation vars invånare delar många goda värderingar, men vars beståndsdelar är nästan lika gamla nationer vars synsätt ibland skiljer sig vida åt.

Förutom handel och rörlighet, så finns det dock ett antal områden där vi bör kunna samarbeta mer, efter att vi har backat tillbaka från alla tankar på en europeisk superstat. Baserat på frivillighet givetvis! Bland dessa vill jag nämna:

– Brotts- och terrorbekämpning

Kriminalitet är idag internationell och något som en enskild stat har svårt att komma åt, i sin ensamhet. Samarbete medlemsländerna emellan bör fördjupas och Europol bör få ökade resurser. Vidare bör Frontex stärkas avsevärt framöver, för att ha kapaciteten att hantera den väntade ökningen av migrationen. EU:s länder bör samarbete mer i hanterandet av terrorister, med fokus på våldsamma jihadorganisationer, som utgör ett klart och tydligt hot mot vår samhällsordning. De senaste tiden har EU:s medlemsländer var för sig tagit olika typer av åtgärder mot medlemmar av IS. Vissa starka åtgärder och vissa direkt svaga. Detta gör det möjligt för dessa att shoppa runt efter ett land där de kan husera med minsta möjliga risk, vilket kommer utgöra en fara för oss alla. EU, bör samordna hanterandet av dessa farliga individer och organisationer och denna samordning bör resultera i en ny Nürnbergrättegång, där dessa döms, respektive kriminaliseras och förbjuds.

– Migration

Europa står inför en tid av aldrig tidigare skådad migration, från främst Afrika, men även Mellanöstern. Rapporter från säkerhetstjänster runt om i Europa, såväl som analyser från experter, talar sitt tydliga språk. Migrationen från dessa områden kommer under de närmaste decennierna nå nivåer på 10-tals miljoner eller till och med över hundra miljoner. Det säger sig självt att de strukturer som finns på plats idag inte räcker till. De avtal som finns idag fungerar inte. Dublinförordningen är skapad på felaktiga premisser. Det är inte rimligt att utgå ifrån att länderna som utgör EU:s södra gräns ska kunna ta eget ansvar för migrationen till Europa. Det är inte rimligt att anta att de ska vilja göra detsamma så länge som det är andra medlemsländer som egentligen har lockat migranterna till sig. 2015 släpptes dessa bara vidare till sin önskedestination och därmed rasades hela den inre rörligheten, när stater fick agera. Nya avtal som reglerar migrationen måste således förhandlas fram, och fokus för dessa bör vara att mekanismer sätts på plats som håller migrationen på ett minimum. 

Åtgärder måste tas för att stävja migrationen, såsom att verka för demokrati och bekämpandet av fattigdom och korruption på plats. Dock måste vi förstå att dessa åtgärder troligen inte kommer räcka till, givet den kommande befolkningsexplosionen i Afrika under detta århundrade. Åtgärder måste tas för att stoppa migrationen vid våra portar, helt enkelt. Det förhållningssätt som är normen idag, där vi låter NGO:s, såväl som nationella kustbevakningsenheter, transportera upplockade båtmigranter till deras tänkta destination, istället för tillbaka till deras avreseplats, håller inte ens idag och kommer bli förödande i framtiden. När en migrant väl sätter fötterna på EU-territorium, så är denna här för att stanna. Eftersom nästintill ingen går att identifiera, så kan därmed ingen heller sändas tillbaka till ett ursprungsland. EU har nämligen redan, utan framgång, försökt få till sådana avtal med förmodade avsändarländer. I det läget där vi befinner oss idag, så är frågan om asylrätt eller inte asylrätt, nästan överflödig. Är man här så stannar man, helt enkelt, oavsett om EU:s medlemsländer vill ge en person asyl eller inte.

Den enda lösningen på denna problematik, är att EU anammar Australiens förhållningssätt, vilket länder som Österrike och Malta redan har framfört. Detta hade inneburit att alla som plockas upp på havet, eller som tar sig fram till EU på ett dylikt illegalt sätt, sätts i externa migrantläger, där dessas eventuella rätt till asyl kan bedömas. Platsen för dessa läger kan bara bli Nordafrika och där kan man vänta sig hårda förhandlingar, men vi ska inte glömma att det är EU som sitter på alla de starka korten i form av möjligheten att i utbyte ge eller som bestraffning beröva/begränsa frihandel med EU.

Apropå frågan om tvång för medlemsländerna, så bör givetvis ingen medlem av unionen tvingas att ta emot migranter. Detta är det bästa sättet att skapa konflikter mellan medlemsländerna, om detta är vad man vill uppnå. Vägen framåt ligger i frivillighet och förståelse medlemsländerna emellan.

– Försvar och gemensam säkerhet

Vi lever i en tid där vi har blivit så förblindade av vår inre fred att vi inte längre har kunnat föreställa oss ett yttre hot. De nationella försvarsmakterna inom EU befinner sig i ett bedrövligt skick och kapaciteten att gemensamt, utan Nato, kunna företa sig ens det minsta i unionens periferi existerar knappt. Våra försvarsmakter har idag inte ens en grundläggande täckning av sina behov och, således ännu mindre så, möjligheten att skrapa ihop resurser för gemensamma satsningar. 

Vi måste tänka långsiktigt här, och då förstå att vår beskyddare USA är en global supermakt på nedgång. Den amerikanska ekonomin ser ut att få allt svårare att upprätthålla USA:s globala paraply för världens demokratier, i takt med att skuldberget växer. Det är ofrånkomligt att USA:s intresse för Europa kommer svalna efterhand som resurserna minskar, då det krut som finns kvar kommer satsas allt mer på Ostasien och Stilla havet. Kvar riskerar vi i Europa stå, alldeles ensamma och avväpnade. Det är hög tid att vi i Europa börjar planera för en sådan utveckling. Medlemsländerna måste satsa mer på sina försvar och EU skulle kunna samordna satsningar på dyra kapaciteter, såsom stridslednings- och fjärrspaningskapaciteter. Flygburna radarsystem, spionsatelliter, flygtankningsresurser och en större transportförmåga, för att nämna några. Nej, vi ska inte ha en EU-armé! De grundläggande komponenterna i ett försvar måste vara nationella, men det betyder inte att vi inte kan dela på grädden på moset. Allt det som en enskild stat idag har svårt att hålla sig med själv!

Vi behöver också satsa mer för utvecklandet av nästa generation av militär teknologi. AI och robotteknologi, nästa generation av stridsflygplan och stridsvagnar mm. Mycket av detta sker redan, genom en redan välintegrerad Europeisk försvarsindustri och villiga stater, men större satsningar kan göras och detta kan samordnas genom EU.

I summering:

Om essensen av det jag framför känns som receptet för en begränsad stat, så har ni läst rätt. EU skulle fungera bäst om man fokuserade samarbetet på områden som skulle vara dem som en sådan stat skulle ägna sig åt. Dess kärnuppgifter! Försvar och den yttre gränsen. Rättsväsendet och den inre fienderna. Satsningar på strategiska sektorer för att se till att vi har en kapacitet för framtiden. Att för övrigt verka för att marknaden är fri och öppen. Att giganter inte missbrukar sina positioner mot konsumenten. Att se till att spelreglerna följs av alla. 

EU får inte komma att likna en stor och svullen stat, där allt större resurser slussas till olika bidrag och stöd till olönsamma sektorer. Där en klåfingrig byråkrati lägger sig i allting och därmed reglerar sönder invånarnas kreativa kraft. EU får inte utvecklas till att likna en centraliserad statsmakt, men det är den vägen vi idag befinner oss på. Det är upp till er väljare att rösta in politiker som vill bryta denna utveckling!

#KryssaKrabbe

 

Mons Krabbe
Mons Krabbe