Jag är född 1973 och växte upp i utkanten av Vänersborg. Numera bor jag i Floda, cirka tre mil öster om Göteborg, gift och två döttrar på 4 och 7 år. Till yrket är jag docent inom ett område som kallas ”komplexa system” där jag främst studerar samhällens förändring och framväxt över lång tid och stora skalor, såväl i modern tid som i det mycket avlägset förflutna.
Förutom i Sverige har arbetat i Italien i ett år och i USA i totalt tre år och har därmed erfarenhet av universitetsvärlden internationellt. Jag har en detaljerad bild av ett universitetssystem som representerar mycket gott men som också lider av en hel del problem. Universitetet bär trots allt upp en lång tradition av bildning och kunskap utan vilken vårt samhälle inte hade varit möjligt. Det finns ständigt anledning att kontemplera vad universitetet är och vad det bör vara.
För mig är det viktigt att hitta balans mellan förnyelse och bevarande. Universitetet bärs upp av tidlösa principer men måste ständigt förkroppsliga dessa i nya tider. Mot den bakgrunden tycker jag att mycket av utvecklingen har varit tanklös. Det finns en slarvighet med att luta sig allt tyngre mot ett dyrköpt förtroende – som om det vore skrivet i sten – för att uppnå ideologiska och politiska målsättningar som av olika personer och grupper anses som ”viktiga”. Min vision är en hälsosam mångfald av åsikter. Ett bra akademiskt samtal är ett där man tvingas försvara även – eller kanske särskilt – ståndpunkter som känns självklara och få upptäcka att de kanske inte är det. Detta borde egentligen bekymra alla.
Rent konkret tror jag att det är viktigt att kopplingarna mellan statsmakterna och akademin förändras. Journalister hade till exempel aldrig accepterat om de hade fått söka pengar för att göra reportage om saker som en klick av politiker, tjänstemän och några utvalda journalister har utsett till viktiga. Men det är detta som har blivit följden av synen på akademin som en passiv och ”nyttig” leverantör av expertutlåtanden och lösningar. Med detta inte sagt att alla de här externa frågeställningarna är irrelevanta eller påhittade – men den akademiska process som skulle försäkra kvalitet och höjd är skadad. Vi måste – precis som runtom i samhället på många håll – stärka professionen.
Jag sökte mig till MED redan i februari 2017. Anledningen var helt enkelt den politiska utvecklingen i Sverige och världen. Människor bör bli väldigt misstänksamma när makten försöker stämpla grundläggande kritik mot sig själv som principiellt omoralisk. Vi har i Sverige garden uppe mot näringslivet och extremhögern men en i princip total lojalitet mot vänstersidan och mot statsmakterna. MED kombinerar en klar bild av vad man vill bevara och förändra med en populistisk energi som kommer underifrån. Populistisk då inte i den negativa och destruktiva mening som ordet mest har idag, utan i en positiv och konstruktiv bemärkelse där ett missnöje – från medborgarhållet mot makten – leder till kreativitet och nya lösningar, inte till straffexpeditioner. För det stämmer att många av de populistiska högerrörelserna har en stark anstrykning av straffexpedition. MED fyller här en väldigt viktig funktion som en positiv kanalisering av ett berättigat missnöje.
