Medborgerlig Samling Skåne firade tryckfrihetsförordningen 250 år med ett möte med den dödshotade konstnären Lars Vilks, känd för Nimis, Arx och teckningarna av Muhammed som rondellhund. Läs Oskar Hagbergs resumé av mötet här nedan.
Hotad yttrandefrihet och performancekonst
Det blev föredrag om samtidskonst, diskussion om den och om yttrandefrihet och smörgåstårta i lantliga omgivningar.
Man kan snabbt konstatera att Vilks försvarar sin yttrandefrihet genom att trots allt framhärda som den performance-konstnär han alltid varit, snarare än genom att framhålla sin trängda situation. Han bor på hemlig ort men kan röra sig fritt, så länge det inte är annonserat på förhand och så länge han inte stannar länge på samma ställe. Ett antal bistra män övervakade. ”Livvaktsperformance är en ny genre i konsten” skämtade Vilks lakoniskt.
Hans första stora projektet var Nimis, det säregna byggnadsverk av drivved han gradvis snickrat hop i Kullabergs naturreservat med början 1980. Här var den milt sagt motsträviga länsstyrelsen en viktig del av projektet: ”Hur får jag den att dra i den riktning jag vill?”
Först med rondellhundsprojektet blev yttrandefriheten en viktig del av hans verksamhet. Medan krisen kring de danska Muhammedkarikatyrerna rasade gjorde han en teckning som föreställde en hund med Muhammedhuvud. Ingen reagerade tills en journalist frågade på utställningen och teckningen togs bort.
Så småningom skrev Nerikes Allehandas Lars Ströman en artikel där han ifrågasatte om det var så klokt att avbilda Muhammed på detta sätt. Men betydligt fler såg på Vilks’ teckning, som reproducerades i tidningen, än läste själva texten. Ströman blev, oväntat för honom själv, ”stora stygga vargen” när en av dessa så vanliga mediastormar blåste upp. Detta satte igång den kedja av händelser som nu gör att Vilks befinner sig på Al-Qaidas ”wanted dead or alive”-lista. De opererar så, menade Vilks, att de ser ut ett litet fåtal som de förföljer och sedan räknar de med att övriga låter sig skrämmas till tystnad av risken att drabbas av samma sak. Att Vilks valdes ut verkar ha varit närmast slumpmässigt.
Möjligen var höjdpunkten på rondellhundsprojektet, menade Vilks, deltagandet i konferensen SION (Stop Islamization Of Nations) i New York 2012, ordnat av den profilerade antiislamisten Pamela Geller. Intresset var svalt i alla länders media, med ett undantag: de svenska, som var där med det enda syftet att sätta dit Vilks för konferensens innehåll. Resultat blev dock som Vilks såg det magert för dem. Indiern Babu Suseelan jämförde muslimer med råttor, vilket Vilks ironiserade bort med argumentet att han som vit kolonialist inte kunde mästra en indier – det var det enda förgripliga man kunde leta fram. I svenska medier är Vilks emellertid sedan dess en suspekt figur.
Vilks drar sig hela tiden undan kategoriseringar. Han skriver under på att det skrivs mycket som förtjänar att spolas ned i kloakerna. Tidningar och andra grindvakter har en legitim uppgift när de väljer och väljer bort vad som ska publiceras. Problemet är att det bland allt detta dåliga finns viktiga saker som behöver diskuteras och nyanseras. Konstnärens uppgift är att testa gränserna. Att arbeta för uttalade åsikter eller ideologier handlar det däremot inte om.
Men han tycker att åsiktskorridoren i Sverige är för trång. Han jämförde med Danmark, där han identifierade tre riktningar. Trykkefrihedsselskabet fördöms ofta som i gränslandet till rasism, och så finns det de politiskt korrekta, som i Danmark ironiskt kallas ”de anstændige”. Mellan dessa finns en grupp kring nätverket Fri Debat, där Vilks är med. Alla dessa får komma till tals. I Sverige däremot finns bara två poler och de icke ”anstændige” har ingen röst i de officiellt sanktionerade kanalerna. En ständig kamp från de politiskt korrekta förs för att tvinga in dem som ligger mittemellan i endera fållan: antingen som utfrusna eller som politiskt korrekta. Det senaste exemplet är väl DNs artikelserie om några borgerliga ledarsidor.
MED Skåne står utan att tveka upp för Vilks’ yttrandefrihet. Rätten att häda är viktig, dödshoten oacceptabla. Vårt möte med honom var ett sätt att tydligt och praktiskt manifestera detta. Att vi fick en ordentlig lektion i samtidskonst av en av dess mest framträdande nordiska företrädare gjorde inte saken sämre.
Vi tackar Lars för några mycket givande timmar.
/Oskar Hagberg, ledamot riksstyrelsen samt Skånestyrelsen i Medborgerlig Samling
