Valresultatet
I riksdagsvalet fanns det en stor vinnare och en stor förlorare. Vinnarna var Sverigedemokraterna som gick fram med 7.2 procentenheter till 12.9 procent och förlorarna var Moderaterna som backade med 6,7 procentenheter till 23.3 procent.
Huruvida Socialdemokraterna och Miljöpartiet också kan räknas som vinnare står klart först senare under hösten. För Stefan Löfven ska ju både klara omröstningen för att bli statsminister och därefter ska de rödgrönas budget godkännas. I och med det oklara parlamentariska läget, att Alliansen kommer att rösta på sin eget budget och att det är oklart vad Sverigedemokraterna kommer att göra, är det osäkert om de kommer att lyckas med det.

För Borgerlig Framtid gick riksdagsvalet precis som förväntat. Vi fick bara en handfull röster och något annat hade ingen av oss räknat med. Dels är det svårt att med små resurser göra sig hörd och sedd och dels är borgerliga kärnväljare relativt svåra att vinna över på sin sida. Speciellt till ett, för den absoluta majoriteten, helt okänt parti. Många alliansväljare hade säkerligen också en förhoppning om att Alliansens spurt skulle hålla hela vägen och att Alliansen skulle bli större än de rödgröna. Därmed var de mer benägna att rösta på något av Allianspartierna, alternativt – som många tidigare moderatväljare gjorde – att rösta på Sverigedemokraterna.

Valrörelsen
Innan valrörelsen hade vi i Borgerlig Framtid två mål. Att nå ut till väljarna och att få fler att engagera sig i partiet.
Det första målet nådde vi delvis. Vi nådde ut till tusentals väljare, men hade självfallet velat nå ut till miljontals väljare. Återigen beror det mycket på resurser och medieexponering. Politik handlar som bekant inte bara om vilka frågor man står bakom och driver, utan i hög grad om hur mycket pengar man har. Hade Borgerlig Framtid haft samma valbudget som Centerpartiet hade vi säkerligen kommit in i riksdagen med god marginal. Den slutsatsen kan vi dra utifrån de många positiva reaktioner vi har fått under möten med väljarna under valrörelsen. Det står helt klart att väldigt många är missnöjda med Alliansen i allmänhet och Moderaterna i synnerhet och efterfrågar något nytt inom borgerligheten.
Det var troligen också anledningen till att vi nådde det andra målet. Under valrörelsens senare del blev vi dagligen kontaktade av folk som ville ansluta sig till partiet, berömde oss och/eller ville veta mer om oss.

Att bygga upp ett nytt parti är ett mycket stort och tidskrävande projekt, men i och med all positiv respons vi har fått känner vi att vi är på god väg och ser med tillförsikt på tiden fram till nästa val – när det nu blir.

Valrörelsen generellt blev en ganska märklig tillställning, sett ur en vanlig medborgares perspektiv. Var och en av partierna drev sina gamla vanliga frågor Socialdemokraterna och Moderaterna pratade överlag om jobben, Miljöpartiet om miljön, Vänsterpartiet om vinster i välfärden, Folkpartiet om skolan, Centerpartiet om företagande och landsbygden, Kristdemokraterna om familjen och Sverigedemokraterna om invandringen. Inte mycket nytt under solen alltså.
Det som gjorde valrörelsen så märklig var att inget av partierna – eller journalisterna för den delen – ens berörde den tilltagande kriminaliteten. Trots att det numera i stort sett dagligen är skottlossningar, explosioner, bilbränder, stenkastning och upplopp någonstans i landet, att personrån liksom andra typer av rån har blivit vardagsmat och att den organiserade brottsligheten växer sig allt starkare nämndes det inte med ett ljud under valrörelsen. Inte ett enda knyst.

Det är fullkomligt obegripligt att ingen i den svenska journalistkåren vid något enda tillfälle ställde frågan: Vad ska ni göra åt det här? Eller att någon av partiledarna, alternativt andra partiföreträdare, tog upp frågan.
Det är som om Sverige befinner sig i två parallella universum. Ett där alla de här sakerna pågår, medierna rapporterar om det och vanligt folk drabbas av det. Och ett där hela journalistkåren och alla politiker i de andra partierna befinner sig och där de inte existerar. Extra märkligt är det att det är just journalisterna som kommer i kontakt med det och rapporterar om det, men ändå inte ställer frågor om det under valrörelsen. Återigen, fullkomligt obegripligt!

Sammantaget är det ett här enormt underkännande för båda dessa professioner. Där finns alltså inte någon som kan/vill/vågar prata om verkligheten och de samhällsproblem som finns. Samtidigt är det ett otroligt tydligt bevis på varför Borgerlig Framtid behövs. Vi kommer nämligen att lyfta och diskutera de här frågorna, om och om och om igen. För om det inte görs går det här landet en mycket, mycket mörk framtid till mötes.

Analys av valresultatet och valrörelsen